Ferrari Enzo

Detta blogginlägg är helt sponsrad av Autohallen i Grästorp. Alla klicka och formulär du genomför på här delas med Autohallen
(dock inte mail till oss eller klicka i sidhuvud eller sidfot)

– Ferrari Enzo –
Mannen som inte ville bygga din drömbil

Enzo Ferrari hade ett hjärta av aluminium och ett blodomlopp fyllt med högoktanigt bränsle. Men en sak måste vi förstå: Han byggde inte bilar för att vi skulle ha kul på lördagskvällen. Han byggde dem för att finansiera sitt riktiga missbruk: racing.

Ja, du kanske stirrar andäktigt på en Ferrari F40 och tänker att det är själva sinnebilden av italiensk bilperfektion. Men i Enzos ögon? Den var ett nödvändigt ont. En finansiell bieffekt. En produkt av räntor och kontokortsskuld, för att kunna fortsätta bränna gummi i Monza och skrika åt mekaniker i Maranello.

288 GTO: För att homologering låter sexigare på italienska

När Ferrari smällde ihop 288 GTO, var det inte för att du skulle få en plansch till pojkrummet – det var för att FIA krävde ett visst antal gatgodkända bilar för att låta honom tävla. Det är som att tvinga Picasso att måla köksluckor för att få tillgång till oljefärg.

Resultatet? En bil som fortfarande får tyska ingenjörer att nervöst justera sina glasögon.

Enzo Ferrari: Mannen, myten, muttrarna

Enzo kallades ”Il Commendatore”, vilket på italienska betyder ungefär: “Stäng dörren, jag skriker på föraren.”
Han bar alltid solglasögon – inte för att han var cool, utan för att dölja den röda glöd som tändes varje gång en F1-bil gick i depå utan att vinna.

Så nästa gång du ser en Ferrari rulla fram på gatan, kom ihåg:
Du ser inte en sportbil.
Du ser racingbudget.
Ett nödvändigt ont.
Ett litet rött kvitto på att Enzo fick bygga ännu en Formel 1-vagn och be världen hålla käften medan han arbetade.

Betalt samarbete med Autohallen

Ferrari F40: Presenten han gav världen (mot sin vilja)

När Enzo fyllde 90 (okej, 88, men han kändes som 200) sa någon: ”Ska vi inte göra en bil för att hylla dig?”
Enzo, som säkert hellre hade fått en ny startmotor till sin F1-bil, svarade med att skapa F40 – ett kolfiberbeklätt monster med turbosnarkningar, stenhårda stolar och noll intresse för komfort. Den var vacker som en rolig skilsmässa, och nästan lika dyr.

Men igen: det handlade inte om dig. Det handlade om racing. Att sälja 400 F40:or var bara det smutsiga jobbet innan man kunde ta helg på Imola.

Betalt samarbete med Autohallen