Euroracing på riktigt
Det märkliga med Euroracing är att samlingen känns nästan osannolik. Inte för att varje bil för sig är svår att förstå, utan för att de står där tillsammans.
En Porsche 962, flera generationer Ferrari, prototyper och tävlingsbilar som normalt hör hemma på Le Mans, i fabriksarkiv eller bakom rep på internationella museer. Hos Euroracing står de på samma betongyta. Det är både storslaget och lätt vansinnigt.
Sju sätt att övertyga luften
På håll ser de nästan ut som variationer på samma idé. Låg kaross, stor vinge och en sittbrunn placerad mitt i allt det tekniska. Men ju närmare man kommer, desto tydligare blir skillnaderna.
Varje bil är formad av sin tids regler, motorer och föreställningar om hur luft bäst ska övertalas. Någon är rund och nästan organisk, en annan kantig och kompromisslös. Någon visar tydligt var föraren sitter, medan en annan ser ut att ha vuxit fram runt vindtunneln snarare än människan.
Det är också där Euroracings samling blir så intressant. Bilarna står inte bara bredvid varandra som sällsynta föremål. Tillsammans visar de hur sportvagnsracingen har utvecklats, från mekanik och mod till allt mer avancerad aerodynamik.
Sju bilar, sju personligheter och sannolikt sju helt olika sätt att göra en mekaniker sömnlös.
Porsche 962, när Kremer inte nöjde sig
Porsche 962 är redan i sitt ursprungliga utförande en av långloppsracingens stora konstruktioner. Men Kremer Racing hade aldrig någon särskilt utvecklad förmåga att lämna en Porsche orörd.
Den vanliga 962:ans aluminiumchassi var lätt, men hade sina begränsningar när det gällde styvhet och säkerhet. Kremer utvecklade därför CK6, där mycket av Porsches teknik kombinerades med ett styvare chassi och egna aerodynamiska lösningar. Resultatet blev inte bara en modifierad 962, utan i praktiken Kremers egen tolkning av bilen.
På bilden ligger karossen bredvid chassit, och då blir det tydligt hur lite av en sådan här bil som egentligen är traditionell bil. Föraren sitter tätt omgiven av rör, fjädring, ledningar och mekanik. Resten är ett noggrant format skal som ska styra luften över, runt och under bilen.
Det är också en bra bild av varför Euroracings samling är mer intressant än en rad välputsade karosser. Här går det att komma nära konstruktionen och förstå hur bilen faktiskt är uppbyggd. Karossen är inte designad för att dölja tekniken. Den finns där för att göra tekniken snabbare.
Euroracings Porsche-Kremer 962C CK6/2-07 är från 1990 och deltog i fem tävlingar under 1990 och 1991. Den hör till de tidiga chassin som Kremer byggde i denna serie.
Det släta skalet, den stora vingen och den låga silhuetten är det publiken minns. Men med karossen av ser man det som mekanikerna minns.
Samlingen är svår att förklara
Det är lätt att fastna vid namnen som alla känner igen. Porsche. Ferrari. Bilar som redan kommer med en färdig berättelse och ett marknadsvärde som gör att människor automatiskt sänker rösten.
Men Euroracings samling blir egentligen mer intressant när man kommer till prototyperna.
Här finns bilar från Lola, Spice och andra konstruktörer som inte byggde för att imponera utanför en restaurang. De byggde för regler, tävlingsklasser och långlopp. Karosserna är inte formgivna för att åldras värdigt. De är verktyg för att flytta luft, kyla motorer och hålla bilen kvar på asfalten.
På håll ser de ut som variationer på samma idé. Låg kaross, stor vinge och en sittbrunn inklämd mellan allt det viktiga. På nära håll är de däremot helt olika personligheter.
Spice, brittisk konstruktion med amerikansk motor
De tre Spice-bilarna visar ganska väl varför Euroracing inte känns som en vanlig samling. Här står två slutna prototyper med tävlingsdekor bredvid en öppen bil, som om tre olika ingenjörsgrupper fått samma uppgift men vägrat tala med varandra.
Den gula Chevrolet-bilen har ett närmast muntert uttryck. Färgen, de stora siffrorna och Chevrolet-märkena ger den en amerikansk självklarhet. Formen är däremot ren sportvagnsracing. Kupén är liten, hjulhusen stora och bakvingen placerad där den gör mest nytta och minst för skymten bakåt.
Lola, när luften fick sista ordet
Lola byggde tävlingsbilar under större delen av den moderna motorsportens historia. Formelbil, Indycar, Can-Am, sportvagn. Behövde någon ett chassi som skulle gå fort och helst också hålla ihop till målgång, fanns Lola ofta med i diskussionen.
Den svarta prototypen hos Euroracing visar ganska väl hur långt utvecklingen gick. Här finns nästan inga linjer som verkar ritade för att vara vackra i traditionell mening. Fronten är uppdelad i kanaler, hjulhus och ytor som leder luften dit ingenjörerna vill ha den. Föraren sitter under en liten bubbla mitt i konstruktionen, ungefär som den sista detaljen man kom ihåg att bilen faktiskt behövde.
Bakvingen är inte särskilt diskret. Den sitter där för att ingen ska behöva fundera över om bilen tänker stanna kvar på marken.
Samtidigt finns något elegant i helheten. Den svarta karossen gör att alla öppningar, nivåskillnader och aerodynamiska lösningar flyter ihop. På håll ser bilen nästan ren ut. På nära håll upptäcker man att den snarare består av hundra små beslut om vad luften ska göra härnäst.
Det är den typen av bil som passar ovanligt bra hos Euroracing. Den behöver inte ett känt emblem på motorhuven för att vara intressant. Den räcker med sin konstruktion, sin historia och den självklara känslan av att bekvämlighet aldrig stod särskilt högt på kravlistan.
Lola byggde inte bilar för att vara dekorativa.
De blev bara snygga av farten.
Ferrari, från rå kraft till förfinad precision
Ferrari F40 är en av de där bilarna som inte behöver förklaras särskilt länge. Den är låg, rå och nästan provocerande enkel. Inga försök att dölja vad den är byggd för. Bara stora luftintag, breda hjul, en väldig vinge och en kaross som ser ut att vara spänd över bilen snarare än monterad på den.
Hos Euroracing blir F40:n startpunkten för Ferrari-delen av samlingen. Den står där som en påminnelse om en tid när fart fortfarande kunde paketeras ganska okomplicerat. Två turboaggregat, låg vikt och väldigt få eftergifter åt komforten.
Mannen bakom Euroracing
Bakom Euroracing och den här ganska fantastiska samlingen finns Kari Mäkinen. Det är också han som gör att bilarna känns som något mer än dyrbara föremål med vingar.
På bilden sitter han bland flera av de Ferraribilar som han själv har kört och tävlat med i Ferrari Challenge. Det märks i hela samlingen. Det här är inte bilar som köpts för att synas, glänsa utanför en restaurang eller bevisa något för människor som ändå mest tittar på emblemet.
Ingen brat på Stureplan behöver förstå storheten. Det räcker att Kari gör det.
Här finns passion, kunskap och ett helt liv av tävlingar, verkstadstimmar, missljud, sena beslut och helger som blivit dyrare än planerat. Bilarna är inte accessoarer. De är erfarenheter.
Det är lätt att imponeras av samlingen. Men den blir intressant på riktigt först när man förstår människan bakom den. Kari har inte bara samlat tävlingshistoria, han är själv en del av den.
Läs mer på euroracing.se
Text och foto: Emil Hamlin
